msshakespeare

Killar. Jag vet att vi tjejer kan va RIKTIGT jobbiga ibland. Speciellt under en vecka varje månad. Men den veckan får ni faktiskt stå ut med. En sak jag heller inte tycker om, är tjejer som är riktiga biatches som kräver att en kille ska göra ALLT för en. Damn, lyft på röven och gör någonting själv någon gång.

Speciellt om deras kille är en skitgullig kille som verkligen vill få allt att funka. Men nej, tjejen ska sabba det. Killar, om ni märker att tjejen kräver så mkt av er och börjar kalla er för en massa olika saker, DUMPA HENNE. Jag menar hallå, ett förhållande är byggt på kärlek, gemenskap, och viktigast av allt: RESPEKT MOT VARANDRA. Har man inte dessa tre grejerna, så kommer förhållandet aldrig funka. Tänk på saken.

Du känner att du är den enda på jorden som inte har någon. Du är ensam och vill bara försvinna. Du börjar skära dig med rakhyvlar för att få dig att må bättre. Du tittar på ditt blod och njuter. Du tänker på hur hemskt du mår och att ingen finns där för dig, att du står ensam på jorden med absolut inget stöd.

Allt detta gör du i ditt skåp på ditt rum på andra våningen i ditt stora 500kvadratmeters hus. Du känner värmen i kroppen då blodet rinner sakta ner för din handflata. Det är mörkrött, som i filmer. Nu mår du bra, och det börjar kännas bättre. Din stereo är på högsta volym, men du hör hur någon hårt knackar på din låsta dörr. Du låtsas som om du inte hör det och öppnar inte dörren. Det finns ingen där ute, det är bara inbillning, intalar du dig själv. Du har inga föräldrar, du har inga vänner, du har i princip ingenting, vad finns det då kvar att leva för?

Du vet att du är den mest olyckliga personen på hela jorden. Ingen ser dig när du går där på gatan med dina sönderrivna jeans, din stora svarta luvtröja, ditt för långa rosa-målade hår och dina rosa-målade naglar som du inte kan sluta bita på. Du går förbi alla lyckliga människor. Alla paren, både gamla och unga. Alla lyckliga familjer och alla vänner som kollar in snyggingen från skolan gå förbi dem. Men vem ser dig? Ingen.

Så du fortsätter gå och du kommer till den gamla tunnelbanan. Där finns ingen mer förutom en kille. Han kommer fram till dig och frågar dig om du har pengarna. Du svarar ja och får ett litet pulver som han kallar för lyckan i livet och du blir så glad över att någon äntligen pratar med dig och ger dig lite "lycka". När du väl kommer hem, sätter du dig i ditt skåp, stänger skåpdörren, tar lite av lyckopulvret och blir lycklig. Ja, fem minuter i alla fall. Där efter kommer rakhyveln fram och varje dag är det samma sak som händer.

Men idag är det en speciell dag. Nu sitter du och tittar på ditt blod med den varma känslan i kroppen och blundar. Plötsligt ser du ett vitt ljus, ett ljus som verkar leda nånstans. Du går genom denna tunneln och tror att det är tunnelbanan du är i. Ljuset blir bara ljusare och ljusare ju längre du går. och det börjar blända dig. Du tittar på dina vrister och ser inte en enda skråma. Konstigt. Du tänker inte så mycket på det utan fortsätter. När du väl har kommit fram till ljuset och vill ta ett första kliv in faller du långt långt ner, precis som om du faller från en klippa. Allt blir mörkare och mörkare. Du skriker med det verkar som om ingen hör dig. Du kämpar för ditt liv eftersom du inte vet vad som finns i bottnen.

Du vänder dig om och tittar på grunden. Mark. Det är betong i slutet. Du tänker, äntligen, min önskan blir uppfylld, jag får äntligen lämna jorden. Du är lycklig för stunden. Samma ögonblick som du slår ner i marken känner du hur du får en hemsk skakning genom hela kroppen. Du känner att du inte får syre och kämpar för att andas. Du känner en stöt till, det är en känsla du aldrig har känt innan. Det gör ont och du kan fortfarande inte andas. När du känner stöten sista gången gör det som mest ont. Det känns som att det kommer ström genom hela kroppen, men äntligen kan du andas igen.

Du öppnar dina ögon och bländas av ljuset. Det ser ut precis som ljuset i tunneln. Det goda ljuset. Du försöker anpassa dina ögon till ljuset och när du väl tittar runt i rummet, känner du inte igen det. Du ligger i en okänd säng, med okända kläder i ett okänt rum. När du tittar på vänster sida ser du en mängd ballonger och blommer med fina kort på som säger "Krya på dig!". Du tänker, men jag har väl inte varit sjuk och vem har skrivit detta till mig. När du tittar på din vrist ser du ett långt rör som leder till ett dropp. Mycket konstigt. Hur kom du till sjukhuset?

Samtidigt som du tänkte detta, kommer en mängd människor in. Dina föräldrar, dina tre syskon, dina vänner, dina grannar, resten av din släkt. Alla är där för att se till dig. Och du är chockad. Hur kan detta vara möjligt? Du trodde att du var ensam, men alla dessa människor fanns ju där för dig. Detta var anledningen du levde för, detta var det som gjorde dig lycklig, på grund av detta mådde du bra och det insåg du just nu. Du har människor i ditt liv som älskar dig och som aldrig skulle kunna lämna dig för allt annat i världen. Och de sa till dig: Du ska aldrig glömma att du har oss! Vi är alltid där!